vittra

    Det är jobbigt ibland att sakna och längta. Jag har så många som jag längtar efter: Lilla O och Liten varannan vecka; Friden och Unnu (Friden bor tack och lov i huvudstan igen, och dit är det lättare att ta sig än Skåne); Älskade Vännen i - ja, just Skåne; och så andra vänner som under årens lopp bosatt sig miltals härifrån. Jag tänker främst på Fina, Yttra och Birk.

    Just nu har El Hombre dessutom varit bortrest i jobbet sedan onsdags morse, och det gör det hela än mer olidligt. Jag vet att jag måste vänja mig. Vetskapen om och erfarenheten av att det faktiskt är riktigt nyttigt att vara ifrån varandra gör det hela betydligt enklare. Utom ibland, då jag i stället blir i det närmaste apatisk. Som nu. Jag skulle inte alls sätta mig och skriva. Tvätt ska vikas, kylskåp ska fyllas på, möbelinköp ska planeras... Men det blir liksom inte.

    Jag tänker i stället. Tänker på oss. Tänker på framtiden. Tänker på att det är så skönt att vi på ett så självklart sätt tycks vilja samma saker. Även om den ena av oss emellanåt tenderar att rusa iväg och vilja göra allt till verklighet omedelbart och på en gång, så kan ett samtal om att skynda långsamt mot samma mål lugna ner och få oss att finnas i nuet. Ett "nu" där vi har all rätt att önska, längta och hoppas, men bara inte i 180 knyck.

    Jag tänker på i måndags. Hur du sa precis rätt saker - kanske utan att vara medveten om det, men hur du fick mig att känna ännu mer trygghet. Det du sa fick mig att förstå, att om vi hamnar i samma situation igen, fast med ett annat resultat, så finns du hos mig ändå.

    Vid min sida, oavsett utgång.

     Det är sanslöst roligt att plocka och fibbla med färger och bilder på det här sättet. Och så enkelt sen. Det trodde jag verkligen inte. Nå, nu har jag ju bara skrapat lite på ytan för vad man kan göra; ska man gå vidare är det garanterat svårare. För övrigt skulle jag aldrig ha klarat detta om jag först inte fått tips av Vivan om A:s färdigheter på  detta område. Och hade jag inte hittat länken till Laris Bloggdesign på A:s blogg, så hade jag inte tagit möjligheten att lära mig själv.

    Så, förutom Vivan, finns nu även länkar till de andra två i menyn till höger.

    Tack så mycket.

    Jag håller på och försöker designa om min blogg. Skapade en testblogg som jag grejade runt lite i . Det var hur kul som helst och gick jättebra ganska snart, men när jag nu tänkte våga mig på att ändra min riktiga blogg, så vill det sig inte riktigt. Det jag väntar på, är att grundstilmallen jag valde som underlag ska fastna. Men varenda gång jag tittar in så ser den ut som förut. Suck. Vi får väl se om det blir en personlig förändring i kväll, som jag hoppats och trott.

    Återkommer.

    Tack vare gosiga ungar och uppmuntrande telefonsamtal är jag på ett betydligt bättre humör nu än då jag skrev förra inlägget. Hade inte den minsta lust att gå tillbaka till jobbet igen över huvud taget, men skam den som ger sig. Nu har de sett ytterligare en sida av mig där borta. Kanske, på något sätt, var en fördel? Kanske började de tänka till? Jag hoppas verkligen det. Nu är det färdigtjurat. Är t.o.m en aning taggad.

    Finlandshustrun och jag har diskuterat namnförslag de senaste dagarna. Från 70-80 stycken har vi nu reducerat listan ner till dessa:

• Mynta
• Lyra
• Ariadne
• Nephilim (fast det går nog inte, men det är ett vackert ord)
• Mareld

    Vi har låtlistor också. Massor. Massor. Det är så häftigt att vi tycker så oerhört lika då det gäller musik! Även om somligt är så gott som okänt, och även om det inte förväntas av 70-talister att de ska uppskatta viss typ av musik, så gör vi det ändå. Oberoende av varandra. Att vi båda ser texterna som minst lika viktiga som melodin är också skönt. Det är sällan vi behöver jämka där.

    Det allt hänger på nu är att båda ska ha tid att ta sig tid, så att säga. Helst samtidigt. Men det är lätt för mig att säga; jag som inte är engagerad i politiken och som har varannan vecka så gott som ouppbokad. El Hombre får väl bli aningen, aningen åsidosatt, men det klarar han. Precis som jag så vill han så gärna att det ska bli något mer av det här. Vi har inga höglyftande planer. Vill bara hamna där vi var: lite bröllop, lite inbjudan till att medverka som gästartister...

    Visserligen planerar vi att sätta ihop något lite mer eget, men lugn! Vi har inte varit, och kommer aldrig att bli, några hoppjerkor som tjoar fram en klämmig dänga bara för att den är känd. Då får ni gå någon annanstans. :-D

    Everyhopa!

    Möte idag. Resulterade, har jag fått höra i efterhand, i någon slags förlaga till vad vi i styrelsen ändå hoppats åstadkomma. Jag såg eller hörde det inte själv, för jag lämnade mötet i frustration. Aldrig har jag väl gjort något liknande, och jag hoppas att jag inte kommer att göra det igen! Men ibland tar det stopp, även för någon som normalt sett verkar kunna bita ihop och diskutera sig fram till en lösning.

                                       

    Det är helt sjukt. Det vilar en förbannelse över min cykel. Det kan inte förklaras på annat sätt. Möjligen skulle det hela kunna bero på att den inhandlades på ett lågprisställe och därmed är av dålig kvalitet. Det där lågprisstället som jag ogillat från första stund - varför i hela friden gick jag då dit, min snåljåp, och köpte en hel cykel när jag haft åsikter om kvaliteten på deras tuschpennor? Förmodligen för att jag var utan pengar och ändå i akut behov av cykel, men ändå..

    Nå. Så vad har då hänt sedan jag köpte den för 15 månader sedan? Jo, förutom ett tiotal vanliga pyspunkor (som inte kunnat åtgärdas utan en specialpump) så har jag haft ett flertal vanliga punkteringar också. En gång visade det sig att slangen var för stor för däcket, och en annan gång hade slangen snott sig inuti däcket och slitits sönder. Undrar hur.

    Då en barnsadel skulle monteras på upptäckte jag att det inte gick! Barnsadelns egna hållare passade för det första inte kring pakethållaren, och även om de gjort det så hade sadeln då hamnat i en säkerligen mycket obekväm, och framför allt farlig, lutning då just min pakethållare visade sig ha en två centimeter hög uppåtsving i aktern. Jag fick hjälp att sätta fast barnsadeln med spännband i stället. (Lugn. Den sitter mycket stadigt.)

    En gång i vintras då jag var på väg hem från jobbet for min höjda sadel plötsligt ner till lägsta läget medan jag satt på den. Boiing. En decimeter ner, och så "duns". Såg säkert hemskt komiskt ut, men vad gör man inte för att roa sin omgivning? Jag ramlade märkligt nog inte, men klev så klart av ändå för att åtgärda felet. Jag trodde naturligtvis att spännena som höll sadeln på plats hade släppt, men inte då. I stället blev jag tvungen att släppa på dem för att kunna höja tillbaka sadeln igen. Mycket underligt. Har inte hänt varken förr eller senare.

    Och så nu. Detta tror jag tar priset:

    Jag hade just fått hjälp (thanx darling) att spänna kedjan och laga en punka. Då jag skulle provköra lade jag märke till att styrningen blivit ännu sämre sen sist. Jag hade känt av det även innan punkteringen, men nu var det ännu mer påtagligt. Ilsket tänkte jag att den här billiga skitcyklen alltså inte klarar av att mjukt åka nerför sänkta trottoarkanter utan att få skeva hjul; det är nämligen det mest våldsamma jag utsatt den för.

    Men jag cyklade vidare. I två dagar. Sen vågade jag inte mer. Det blev allt sämre och det kändes som att hela ekipaget skulle braka när som helst. Det visade sig att det skulle det ha gjort också. Varenda eker i bakhjulet hade nämligen snurrat upp sig och börjat släppa från navet! Om jag cyklat lite till så hade jag dragit i backen med både mig själv och Liten. Hur sjutton kan detta över huvud taget hända? Aldrig hört talas om något liknande.

   Förbannelse eller bristande kvalitet - vi lever ett spännande liv ihop, min cykel och jag.

    Jag försöker att slå bort dem. Alla "tänk om..." som far runt i mitt huvud som gör ont, ont, ont. De flesta "man kanske borde..." tar alldeles för stor plats där inne just nu också, för att det ska vara hälsosamt på sikt. Idag är jag helt själv. Det är nog välbehövligt. Jag försöker tycka att det är okej, men samtidigt känns det som att jag sviker. Jag kan inte slappna av. Jag borde kanske ha följt med igår kväll? Jag borde kanske ha passat barn idag? Jag borde kanske följa med på kalaset som börjar när som helst? Men jag mår ju inte bra! Varför ska jag få dåligt samvete för att jag behöver vara ensam då? När jag vet att jag antagligen mest kommer att vara i vägen samt kommer att må ännu sämre efteråt? Varför ifrågasätts jag då jag har stängt av mobilen, fast jag har sagt att jag behöver få sova? Var finns tilliten? Inte där jag bäst behöver den, i alla fall.

     Jag är orättvis nu. Jag inser det. Jag blandar ihop tillfällen. Det var förra gången telefonen stängdes av som jag misstroddes rejält. Men det är det jag påminns om då jag hör den där skeptiska rösten som påpekar att jag inte har svarat på tre samtal. Nej. Jag vet. Jag sa att jag hade huvudvärk och skulle försöka sova.

    Jag ska inte gnälla mer nu. Jag har fått skriva av mig lite, och saker och ting är inte så illa som man kanske skulle kunna tro. På det stora hela är ju allt så perfekt som jag bara önskat. Kanske är det därför det känns så jobbigt då petitesserna ändrar form och blir enorma? De borde inte behöva bli det.

    Jag hoppas på en fin kväll. Utan huvudvärk. Och utan storm.

    Tycker i alla fall jag. Så här kommer en. Sen ska jag koka soppa. Man skulle kunna tro att den ska göras på en spik så här i slutet på månaden, men det blir broccoli. Sen blir det gos.


Bästa promenad: Här hemma: Borgmästarholmen via Strandpromenaden.

Äter lyxmiddag på: Jag äter inte lyxmiddagar. Såvida jag inte bestämt mig för att det jag och någon speciell person i mitt liv just tillagat ska kallas för lyxmiddag.

Bästa mikromaten: Mat jag själv lagat vid ett tidigare tillfälle.

Favoritlyxartikel: Allt som har med ”fot” att göra: Fodbad. Fotsalt. Fotcreme. En närstående som kan massera fötter.

Läser just nu: Försöker komma någonvart i Browns ”Änglar och Demoner”. Bokslukaråldern tycks vara förbi.

Läser helst: Tydligen Hasse Alfredsons ”en något större bok” eftersom det är den som tenderar att ligga bredvid sängen i stället för den tidigare nämnda.

Fikar gärna på: Här hemma: Tutingen eller i mammas kök.

Senast sedda teater-/dansföreställning: Räknas musikaler? Troligen inte. Men jag säger Sound of Music ändå.

Favoritråvara: Olja.

Favoritfärg: Brun. Röd. Svart.

Favoritmärke: Baddaren. Snodde Fridens svar, för det var så jäkla rätt.

Favoritskor: Allt med klackar. Och mina bruna sandaler med glitter på.

Dricksprocent: Småslantarna som finns kvar, typ. Vidhåller till alla som opponerar sig: i Sverige är dricksen inräknad i priset. Sägs det.

Modeförebild: Wish I had one. Skulle vara enklare då.

Motionerar: Långa promenader. Skrev en sak till, men strök. Häähää.

Mest överskattade affär: Netto. Lidl. Detta har jag bestämt. Alla måste hålla med. 

Favoritprodukt på Apoteket: Vichys ansiktsvatten.

Lyssnar på: Just nu: Queen. Greatest hits. Spår 9: Crazy little thing called love. Jorå.

Senast gnolade: Gräsänklingblues. Povel Ramel.

Senast köpta skiva: Monica Zetterlunds bästa, tror jag. Gud. Det var ju evigheter sen. Typ ett år. Och låtarna är ju ännu äldre. Som vi alla vet.

Dansar helst till: Är jag på danshumör räcker det med en skön rytm.

Mitt sämsta köp någonsin: Jag höll på att skriva ”min cykel” för den har gett mig MYCKET huvudvärk. Och rumpvärk. Men jag är ändå glad att jag öht har en cykel, så jag säger ”en grillig vinröd och lila typ knyt-top”. Använde den max två gånger och kände mig lika bortkommen och inte-jag varje gång.

Senaste impulsköp: Förmodligen nåt på ica som var billigare i storpack än annars.

Användbar pryl: Pincett.

Bästa huvudbonaden: Skulle vilja hitta den.

Favoritaccessoar: Mitt halsband som jag fick av Älskade Vännen för några år sedan. Bär det så gott som alltid.

Återvinner: Ja. Vill ha kompost.

Hejar på/håller på: Vill gärna heja och hålla på alla.

Puss och hej.

    Egentligen är det pappavecka, men ikväll fick jag låna Lilla O så vi fick en chans att vara för oss själva. Det är inte så lätt att få den där speciella tiden för varandra, när yngre syskon pockar på uppmärksamhet och anpassning. Det blir oftast den äldste som får stiga en liten bit åt sidan.
   
    Lilla O fick bestämma vad vi skulle göra. Resultatet: Fixa god mat tillsammans, och köpa en rolig film att kolla på. Det blev tacos och Tillbaka till Framtiden. Det var så skönt för oss båda att för en gångs skull få titta på en hel film utan att avbrytas av att någon har slagit sig, retas eller hellre vill titta på Aristocats.
   
    Det var också skönt att ostört få prata om skolan och andra tankar och funderingar. Vi behöver det. Båda två. Jag vill inte gå miste om något.

    Det är inte alltid så lätt att hinna med; du börjar ju bli stor nu, min unge.

    Stora Lilla O.

    Jag är en person som gärna låter mig imponeras då jag träffar eller hör talas om människor som åstadkommit något. Enskilt eller i grupp. Antingen de lärt sig något, stått pall för något, visat mental eller fysisk styrka, kämpat för något... tja, anything. Men det finns en (nå, två då) personer som jag inte känner för att höra ett smack om i dessa avseenden. Jag önskar att förståelsen för det kunde finnas där utan att jag ska behöva påpeka det.

    Förmodligen är det vansinnigt barnsligt, men jag tror dessvärre inte att jag kan ändra på mig i det här fallet. Varenda gång jag hör dessa berömmande ord vill jag bara stänga igen öronen och börja skråla på en skränig låt. Och då jag möts av den här stolta, imponerade blicken som betyder "är det inte fantastiskt, så säg?" så vill jag skrika att "JAG HAR REDAN HÖRT DET, OCH JAG ÄR FAKTISKT INTE INTRESSERAD"! En extra ond och lömsk del av mig vill gärna komma med något lite dräpande. Något som förtar åtminstone udden av stordådet. Såsom: "jag har hört att det lär vara det enklaste språket av alla att lära sig, så någon större bedrift vet jag just inte om jag tycker att det är". Eller: "Hon kunde i alla fall stå på benen. Med mig var det ännu värre däran då jag var i det tillståndet. Här ska du få höra...".
   
    Fast vad hjälper det? Egentligen? Jag nöjer mig med att fortsättningsvis låtsas att jag inte hör. Fast odjuret i mig morrar och vill släppas ut.


 

                                                                                                

    Vad ska man göra då två personer som tycker om varandra inte kan komma överens? Då vänskapen/kärleken är så stark att de inte kan vara utan varandra, men båda har var sitt sätt att fungera på? Är det dödsdömt då?

    Alla dessa missförstånd. De står mig upp i halsen ibland. Ett missförstånd bör kunna undvikas. Det hörs ju på namnet att det handlar om en brist i kommunikationen. Antingen har den som blivit missförstådd inte uttryckt sig tillräckligt tydligt, eller så har den som missförstått inte lyssnat ordentligt. Alltför ofta handlar det också om att missförståndet uppkommer av avsikt. Man undviker medvetet att använda alla ord som krävs, eller så stänger man öronen och vägrar ta till sig det som sägs. Jag har svårt att förstå varför ibland, men jag har också varit den personen som "väljer" att öppna för en missuppfattning. Mycket underligt beteende.

    Ibland är missförståndet ömsesidigt. Båda/alla inblandade känner sig trampade på och verkar inte kunna jämka. Det tycks vara en fråga om stolthet; man vill inte vara den förste som kryper till korset, utan låter det hellre fortsätta vara ett missförstånd. Men till vilket pris? Är förtroendet, vänskapen och kärleken värd att offras för något så fånigt som prestige? Är man medveten om att man gjort fel, eller kanske åtminstone inser varför man blivit missförstådd, så kanske det kan vara en idé att be om förlåtelse och förklara att man förstår varför det blev så här tokigt. Men man måste också vara beredd att vara den som tar emot en sån ursäkt och säga "förlåt mig" tillbaka, eller - hemska tanke - vara den som erkänner att man burit sig dumt åt.

    Det är svårt. Jag vet. Men värt att ta till sig.

    Just nu är två av mina vänner mitt uppe i ett sånt här dilemma. Jag lider med er, för jag vet att ingen av er vill vara där. Ni är båda ledsna, förvirrade och känner er förbisedda och trampade på. Jag förstår er. Båda två. För ni har båda rättt, var och en på sitt sätt. Men jag ber er: Ta hand om varandra igen. Förklara er för varandra, och var lyhörda. Kom gemensamt överens om att en sån här sak inte får hända igen. Om det ändå gör det; försök att minnas hur det var i augusti 2008, svälj stoltheten och bli sams igen!

    Ni har upplevt så mycket tillsammans. Låt det inte vara för sent.

    För ett och ett halvt år sen krossade jag framtidsdrömmar. Inte bara mina egna. Jag var väl kanske inte ensam om det, men det var jag som kastade den avgörande stenen. Den tiden var fylld av förvirring, förtvivlan och förbittring. Uppgivenhet, ilska och panik. Rädsla, oro och ångest.
   
    Under alla de månader som gått sedan dess, har jag lärt mig att både hantera, motverka och bli av med flera av dessa känslor. Jag har så sakteliga lyckats skapa en smula trygghet i det kaos som rådde.
   
    Men tryggheten är bräcklig. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Oro och även en viss ångest finns fortfarande kvar och gnager: Jag VILL inte hamna där igen. Vill inte ta risken att det jag byggt upp riskerar att raseras på nytt, på grund av ett förhastat beslut. Ett beslut som jag gärna fattar en dag.

    Bara inte ännu.

Att det inte skulle bli något skrivet? Fast det ligger mer bakom än slöhet. Främst tidsbrist och det nästan-faktum att jag inte har tillgång till internet varannan vecka. Ska göra vad jag kan de närmaste kvällarna, bara för det. Skickar som utfyllnad med en lista som jag snott av Friden.


Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa?
5. Två cykelnycklar, en förrådsnyckel och två lägenhetsnycklar.

Vilken svordom använder du mest?
"Men VA FAAN!" Tror jag. Kan vara ”Men FÖR HELVETE!”. Ett gräsligt ord som börjar på f och slutar på a slinker ur mig emellanåt också. Jag är inte stolt över det, men ibland blir jag så upprörd att det bara blir.

Äger du en Ipod?
My God. Nej. Haha. Jag har inte ens en micro.

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Sedan i morse är det 05.45 igen.

Hur många resväskor äger du?
Inga. Jag skulle ha haft en grön men det är en lång och uttråkande historia. Jag använder ryggan.

Använder du flip flops även när det är kallt ute?
Va? Nä. Gör folk som äger flipflops såna dumheter?

Var köper du dina matvaror ifrån?
Ica. Så gott som alltid. För det ligger närmast.

Skulle du hellre ta bilden än att vara med på bilden?
Borde vilja vara med på bilden. Ska lära mig det någon gång. Men just nu säger jag: ta bilden.

Vilken var den senaste filmen du såg?
Pixars ”Superhjältarna”.

Har någon av dina vänner barn?
Ja, flera av dem.

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
Det beror på summan. Ett hus? Nä. Inte det första!

Har någon någonsin kallat dig lat?
Ja. Antagligen var det sant.

Tar du medicin för att hjälpa dig somna snabbare?
Nej, men troligtvis skulle jag behöva.

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan?
Ja.

Kan du vissla?
Det beror på hur man ser det. Håller tonen, men den hörs knappt. 

Har du någonsin deltagit i en demonstration?
Ja.

Vem var den senaste som ringde dig?
Fialotta.

Tror du folk pratar bakom ryggen på dig?
Ja, det är jag helt säker på.

Hur många syskon har du?
Två underbara systrar.

Är du blyg inför det motsatta könet?
Nej. Inte mer än inför det egna.

Vilken film kan du alla replikerna till?
”Alla replikerna” är en överdrift. Men vore filmerna teaterpjäser, skulle jag utan manus kunna sufflera karaktärerna i Yrrol, Dirty Dancing, Sunes Sommar, Aristocats, Kogänget, Pelle Svanslös och i princip alla av Astrid Lindgren.

Hur många stolar står runt ditt köksbord?
Oftast 4.

Läser du för skojs skull?
Allt mer sällan. Inte för mig själv, i alla fall.

Pratar du några andra språk?
Svengelska. Närkingska.

Diskar du din egen disk?
Ja. Och andras.

Har du gråtit offentligt?
Ja. Förnedrande.

Har du en stationär dator eller en laptop?
Den står där den står kan man säga.

Försöker du alltid lära dig nya saker?
Inte alltid, det kan jag inte påstå.

Vill du ha några tatueringar eller piercingar?
Just nu vill jag det igen. Men jag kanske hinner ångra mig.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Nej, varför då?

Kan du kasta macka?
Njä.

Vem har du med på bion?
Den som är lämpligast sällskap till just den filmen.

Vem var din favoritlärare?
Staffan. Utan tvekan Staffan.

Vilket var ditt favoritämne i gymnasiet?
Svenska.

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?
Förståelse. Eller åtminstone viljan att förstå.

När sov du senast på golvet?
För några veckor sedan. Minns inte varför. Jo, visst ja. För att alla barnena gjort så och vi tyckte det verkade mysigt. Det är nog därför vi fortfarande har ont i ryggen.

Gillar du din boendesituation?
Om jag bott större och haft lite egen gräsmatta hade allt varit perfekt i nuläget.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?
Mycket mer än vad jag faktiskt gör. Måste skärpa mig.

Äter du frukost dagligen?
Nej. Inte om jag har en tid att passa. Jag måste ha god tid på mig, annars kommer det upp igen. Men om tiden räcker till, så äääälskar jag frukost!

Är dina dagar fullbokade och stressiga?
Emellanåt känns det stressigt, ja.

Hamnade du ofta i trubbel för att du pratade under lektionerna?
Jag blev tillsagd ibland, men trubbel vet jag inte?

Vilken är din favoritfrukt?
Mango och sharon. Och vindruvor. Fast päron och äpplen är ju gott också. Okej. All frukt.

Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper?
Nej, men jag kollar andra grejer.

Hur gammal blir du din nästa födelsedag?
Trettiotre.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?
Oerhört. Det har jag efter far min. Mest känslig är jag för särskrivningar. Kopierade Fridens svar rakt av. För att det stämmer.

Tror du på liv på andra planeter?
Alltså. Liv? Intelligent liv? Det är jag inte övertygad om. Men någonstans måste det väl finnas en planet som tillräckligt nära och tillräckligt långt ifrån sin sol för att någon form liv ska kunna uppstå? Vår galax är en piss i havet.

Vem var den sista personen som gjorde dig arg?
El Hombre. Nej. Inte arg. Förvirrad och upprörd.

Tror du att gud är en man eller kvinna?
Det vore kul om vi hade en negress som gud, men jag tror mer på en kraft. Eller nä. Stor fråga. Pass.

Vad var det senaste du åt?
150 gram sockerärter som egentligen skulle blandas i en sallad.

Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller det motsatta?
Jag kommer nog bra överens med båda, båda könen har fördelar och nackdelar.

Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Ingen aning beträffande tilltalsnamnet. Andranamnet är från min gammelmormor.

Vad säger du till dig själv när allt blir svårt?
”Skärp dig och tänk efter”. Ibland händer det att jag lyssnar på mig själv också.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm?
Nej. Nejnejnej. Jag får svindel när jag byter gardiner.

Sover du på sida, mage eller rygg?
Sidan.

Vilka böcker, om några, har fått dig att gråta?
Oh, det är så många. Alla av Astrid Lindgren, tror jag. Jorå. Det finns säkert något i Karlsson på Taket som jag finner rörande eller sorgligt.

Tycker du att du är attraktiv?
Sällan, men det händer.

Vad är du allergisk mot?
Pälsdjur, nötter, damm, pollen, gräs, starka parfymer, blablablablabla… Människor med tråkig attityd.

Får du dåligt samvete efter att du ätit kött?
Ibland.

Om du hade varit född av motsatt kön, vad hade du hetat?
Johan. Har man sagt mig.