vittra

    För ett och ett halvt år sen krossade jag framtidsdrömmar. Inte bara mina egna. Jag var väl kanske inte ensam om det, men det var jag som kastade den avgörande stenen. Den tiden var fylld av förvirring, förtvivlan och förbittring. Uppgivenhet, ilska och panik. Rädsla, oro och ångest.
   
    Under alla de månader som gått sedan dess, har jag lärt mig att både hantera, motverka och bli av med flera av dessa känslor. Jag har så sakteliga lyckats skapa en smula trygghet i det kaos som rådde.
   
    Men tryggheten är bräcklig. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Oro och även en viss ångest finns fortfarande kvar och gnager: Jag VILL inte hamna där igen. Vill inte ta risken att det jag byggt upp riskerar att raseras på nytt, på grund av ett förhastat beslut. Ett beslut som jag gärna fattar en dag.

    Bara inte ännu.