vittra

    Jag försöker att slå bort dem. Alla "tänk om..." som far runt i mitt huvud som gör ont, ont, ont. De flesta "man kanske borde..." tar alldeles för stor plats där inne just nu också, för att det ska vara hälsosamt på sikt. Idag är jag helt själv. Det är nog välbehövligt. Jag försöker tycka att det är okej, men samtidigt känns det som att jag sviker. Jag kan inte slappna av. Jag borde kanske ha följt med igår kväll? Jag borde kanske ha passat barn idag? Jag borde kanske följa med på kalaset som börjar när som helst? Men jag mår ju inte bra! Varför ska jag få dåligt samvete för att jag behöver vara ensam då? När jag vet att jag antagligen mest kommer att vara i vägen samt kommer att må ännu sämre efteråt? Varför ifrågasätts jag då jag har stängt av mobilen, fast jag har sagt att jag behöver få sova? Var finns tilliten? Inte där jag bäst behöver den, i alla fall.

     Jag är orättvis nu. Jag inser det. Jag blandar ihop tillfällen. Det var förra gången telefonen stängdes av som jag misstroddes rejält. Men det är det jag påminns om då jag hör den där skeptiska rösten som påpekar att jag inte har svarat på tre samtal. Nej. Jag vet. Jag sa att jag hade huvudvärk och skulle försöka sova.

    Jag ska inte gnälla mer nu. Jag har fått skriva av mig lite, och saker och ting är inte så illa som man kanske skulle kunna tro. På det stora hela är ju allt så perfekt som jag bara önskat. Kanske är det därför det känns så jobbigt då petitesserna ändrar form och blir enorma? De borde inte behöva bli det.

    Jag hoppas på en fin kväll. Utan huvudvärk. Och utan storm.