vittra

    Härom dagen hade jag stämt träff på ett café med två gamla kompisar. Två "kompisar från förr". Har inte pratat med någon av dem på många år, så nu försökte vi ta igen allt på tre timmar.

    Den ena av dem berättade en jättesöt historia om hur det gick till då hon och mannen hon lever ihop med träffades, och hur det kom sig att det blev de två. Hon förklarade leende hur hans son varit en mycket viktig spelpjäs så där i början då man är i det där stadiet att man bara kastar blickar men kanske inte riktigt vågar tro på att även den andre är intresserad. Idag lever de som sagt ihop, och har en liten dotter tillsammans.

    Då hon var färdig med sin historia berättade hon att han är 16 år äldre än hon. Jag bara ler åt den typen av information. Jag tycker att det på något sätt är extra skönt att höra. Men jag är ganska säker på att hon inte alltid får den reaktionen från sina medmänniskor.

    Det verkar nämligen finnas någon slags magisk gräns vid 10 års åldersskillnad. Är det för att det är tvåsiffrigt som gränsen tycks gå just där? Sju, åtta, och t.o.m. nio år kan folk tveksamt acceptera, men är det tio eller fler finns det alltid någon i bekantskapskretsen som reagerar lite starkare än att bara rynka på ögonbrynen.

    Jag vet vad jag talar om. Jag känner några personer i den här situationen, jag är bekant med ytterligare några, känner till ännu flera och jag tillhör själv den kategorin. Det pratas. Det kommenteras. Man har åsikter.
 
    Somliga tycks tro att det måste finnas någon bakomliggande orsak, och bakom-ryggen-kommentarer som "sjukt" och "fel" förekommer faktiskt. Är det dessutom mannen som är äldre är det enligt dessa personer antingen han som är gubbsjuk eller hon som är blåst eftersom hon inte begriper att han bara har henne som leksak. Mer välvilliga personer ställer gärna frågan om man har tänkt på hur det blir den dan man kanske vill ha gemensamma barn, eller hur det blir då den ene gått i pension och den andre har många år kvar. Såklart man har. Jag skulle nog vilja på stå att den "här typen av" par stöter och blöter dessa frågor mer än andra.

    Jag förstår faktiskt inte riktigt vari problemet ligger. Det handlar ju varken om barnarov eller om övertalning från det ena eller andra hållet, utan om två vuxna människor som fallit för varandra. Finns det då någonsom besitter makten att bestämma att dessa två människor inte har samma rätt till sina känslor som andra? Vad är det i så fall som säger att de här båda personernas erfarenheter, oerfarenheter, intressen och bakgrund inte kan binda dem samman bara för att de inte råkar vara födda i samma decennium?

    Tänk efter, och kommentera gärna.

    Den här låten är främst till L, El Hombre, Älskade Vännen och Friden. Det är något speciellt med "äldre män". ;-)

               

    Tankarna försvinner inte. Tankarna på den unga kille som på grund av en trafikolycka utanför vår stad härom dagen inte längre finns här. Jag kände honom inte. Kan inte se honom framför mig. Men genom musiken har jag haft en hel del med hans far och syster att göra, och i och med det så blir det så extra påtagligt. Varför är det så? Att gråten står mig i halsen för att jag nästan kände delar av hans familj? Jag skulle självfallet ha tyckt att det hela var vansinnigt sorgligt ändå, men nu... Att förlora ett syskon. En son. Nej, jag orkar inte skriva mer nu.





 

    Det finns en sak som fascinerat mig en längre tid: Människans förmåga att glädjas åt det lilla är emellanåt det samma som människans oförmåga att ta till sig av det stora. Samtidigt som det är fantastiskt glädjande att se hur ett trettio-tal arbetande tanter lyser upp av att det för ovanlighetens skull serveras en bulle till kaffet (eller som igår: skumtomtar) så tycker i alla fall jag att det nästan är lite skrämmande hur de stora problemen i samma ögonblick liksom tycks glömmas bort. Man diskuterar lågkonjunktur och arbetsbrist i en minut, och sen diskuterar man kaffebröd och plastgranar i tio.
   
    Äh. Jag är nog bara extra besvärlig just nu. Själv diskuterade jag ju marknadsnougat.

    Så härligt vi hade det, El Hombre, jag och alla fyra ungarna. Vi gjorde det enkelt för oss: skippade förrätten, fixade lax med pressad potatis, sparris, grönsallad och kall sås, och till efterrätt blev det päron i ugn med after eight och vaniljglass. Det pussades i köket, spelades spel av olika slag och eftersom alla barnen var vakna vid tolvslaget gick vi för att se fyrverkerierna. För ett par år sedan grät Liten hysteriskt av fyrverkerier, men i år var paniken utbytt mot hjärtliga skratt. Och Sessan, liksom jag, började nästan gråta för att det var så vackert och stämningsfullt med alla sprakande färger och känslan av att en hel liten stad som samlats för att gemensamt fira det nya året.

    Jag undrar hur det blir. Vad som händer detta nya år. Jag har många önskningar och förhoppningar, men farhågorna finns där också, som för många andra. Så klart kan man inte veta, men självklart kan man också påverka. Jag lovar att försöka göra vad jag kan. Men när jag inte orkar, när tro och styrka tryter; får jag hjälp då?

    Skrockfullt sägs det att det är tolvslaget på nyårsnatten som avgör hur en persons nya år kommer att te sig. Tolvslaget blev som jag önskat, med ungar som trivdes och hade det bra, med trevliga människors vänliga ord och blickar, och med kärleksfulla, beskyddande armar om mig. Vad hindrar då hela året, och hela framtiden att bli som jag önskar? Ingenting.