vittra

    Tack vare gosiga ungar och uppmuntrande telefonsamtal är jag på ett betydligt bättre humör nu än då jag skrev förra inlägget. Hade inte den minsta lust att gå tillbaka till jobbet igen över huvud taget, men skam den som ger sig. Nu har de sett ytterligare en sida av mig där borta. Kanske, på något sätt, var en fördel? Kanske började de tänka till? Jag hoppas verkligen det. Nu är det färdigtjurat. Är t.o.m en aning taggad.

    Finlandshustrun och jag har diskuterat namnförslag de senaste dagarna. Från 70-80 stycken har vi nu reducerat listan ner till dessa:

• Mynta
• Lyra
• Ariadne
• Nephilim (fast det går nog inte, men det är ett vackert ord)
• Mareld

    Vi har låtlistor också. Massor. Massor. Det är så häftigt att vi tycker så oerhört lika då det gäller musik! Även om somligt är så gott som okänt, och även om det inte förväntas av 70-talister att de ska uppskatta viss typ av musik, så gör vi det ändå. Oberoende av varandra. Att vi båda ser texterna som minst lika viktiga som melodin är också skönt. Det är sällan vi behöver jämka där.

    Det allt hänger på nu är att båda ska ha tid att ta sig tid, så att säga. Helst samtidigt. Men det är lätt för mig att säga; jag som inte är engagerad i politiken och som har varannan vecka så gott som ouppbokad. El Hombre får väl bli aningen, aningen åsidosatt, men det klarar han. Precis som jag så vill han så gärna att det ska bli något mer av det här. Vi har inga höglyftande planer. Vill bara hamna där vi var: lite bröllop, lite inbjudan till att medverka som gästartister...

    Visserligen planerar vi att sätta ihop något lite mer eget, men lugn! Vi har inte varit, och kommer aldrig att bli, några hoppjerkor som tjoar fram en klämmig dänga bara för att den är känd. Då får ni gå någon annanstans. :-D

    Everyhopa!