vittra

    Det är jobbigt ibland att sakna och längta. Jag har så många som jag längtar efter: Lilla O och Liten varannan vecka; Friden och Unnu (Friden bor tack och lov i huvudstan igen, och dit är det lättare att ta sig än Skåne); Älskade Vännen i - ja, just Skåne; och så andra vänner som under årens lopp bosatt sig miltals härifrån. Jag tänker främst på Fina, Yttra och Birk.

    Just nu har El Hombre dessutom varit bortrest i jobbet sedan onsdags morse, och det gör det hela än mer olidligt. Jag vet att jag måste vänja mig. Vetskapen om och erfarenheten av att det faktiskt är riktigt nyttigt att vara ifrån varandra gör det hela betydligt enklare. Utom ibland, då jag i stället blir i det närmaste apatisk. Som nu. Jag skulle inte alls sätta mig och skriva. Tvätt ska vikas, kylskåp ska fyllas på, möbelinköp ska planeras... Men det blir liksom inte.

    Jag tänker i stället. Tänker på oss. Tänker på framtiden. Tänker på att det är så skönt att vi på ett så självklart sätt tycks vilja samma saker. Även om den ena av oss emellanåt tenderar att rusa iväg och vilja göra allt till verklighet omedelbart och på en gång, så kan ett samtal om att skynda långsamt mot samma mål lugna ner och få oss att finnas i nuet. Ett "nu" där vi har all rätt att önska, längta och hoppas, men bara inte i 180 knyck.

    Jag tänker på i måndags. Hur du sa precis rätt saker - kanske utan att vara medveten om det, men hur du fick mig att känna ännu mer trygghet. Det du sa fick mig att förstå, att om vi hamnar i samma situation igen, fast med ett annat resultat, så finns du hos mig ändå.

    Vid min sida, oavsett utgång.