Om missförstånd
Alla dessa missförstånd. De står mig upp i halsen ibland. Ett missförstånd bör kunna undvikas. Det hörs ju på namnet att det handlar om en brist i kommunikationen. Antingen har den som blivit missförstådd inte uttryckt sig tillräckligt tydligt, eller så har den som missförstått inte lyssnat ordentligt. Alltför ofta handlar det också om att missförståndet uppkommer av avsikt. Man undviker medvetet att använda alla ord som krävs, eller så stänger man öronen och vägrar ta till sig det som sägs. Jag har svårt att förstå varför ibland, men jag har också varit den personen som "väljer" att öppna för en missuppfattning. Mycket underligt beteende.
Ibland är missförståndet ömsesidigt. Båda/alla inblandade känner sig trampade på och verkar inte kunna jämka. Det tycks vara en fråga om stolthet; man vill inte vara den förste som kryper till korset, utan låter det hellre fortsätta vara ett missförstånd. Men till vilket pris? Är förtroendet, vänskapen och kärleken värd att offras för något så fånigt som prestige? Är man medveten om att man gjort fel, eller kanske åtminstone inser varför man blivit missförstådd, så kanske det kan vara en idé att be om förlåtelse och förklara att man förstår varför det blev så här tokigt. Men man måste också vara beredd att vara den som tar emot en sån ursäkt och säga "förlåt mig" tillbaka, eller - hemska tanke - vara den som erkänner att man burit sig dumt åt.
Det är svårt. Jag vet. Men värt att ta till sig.
Just nu är två av mina vänner mitt uppe i ett sånt här dilemma. Jag lider med er, för jag vet att ingen av er vill vara där. Ni är båda ledsna, förvirrade och känner er förbisedda och trampade på. Jag förstår er. Båda två. För ni har båda rättt, var och en på sitt sätt. Men jag ber er: Ta hand om varandra igen. Förklara er för varandra, och var lyhörda. Kom gemensamt överens om att en sån här sak inte får hända igen. Om det ändå gör det; försök att minnas hur det var i augusti 2008, svälj stoltheten och bli sams igen!
Ni har upplevt så mycket tillsammans. Låt det inte vara för sent.
Ibland är missförståndet ömsesidigt. Båda/alla inblandade känner sig trampade på och verkar inte kunna jämka. Det tycks vara en fråga om stolthet; man vill inte vara den förste som kryper till korset, utan låter det hellre fortsätta vara ett missförstånd. Men till vilket pris? Är förtroendet, vänskapen och kärleken värd att offras för något så fånigt som prestige? Är man medveten om att man gjort fel, eller kanske åtminstone inser varför man blivit missförstådd, så kanske det kan vara en idé att be om förlåtelse och förklara att man förstår varför det blev så här tokigt. Men man måste också vara beredd att vara den som tar emot en sån ursäkt och säga "förlåt mig" tillbaka, eller - hemska tanke - vara den som erkänner att man burit sig dumt åt.
Det är svårt. Jag vet. Men värt att ta till sig.
Just nu är två av mina vänner mitt uppe i ett sånt här dilemma. Jag lider med er, för jag vet att ingen av er vill vara där. Ni är båda ledsna, förvirrade och känner er förbisedda och trampade på. Jag förstår er. Båda två. För ni har båda rättt, var och en på sitt sätt. Men jag ber er: Ta hand om varandra igen. Förklara er för varandra, och var lyhörda. Kom gemensamt överens om att en sån här sak inte får hända igen. Om det ändå gör det; försök att minnas hur det var i augusti 2008, svälj stoltheten och bli sams igen!
Ni har upplevt så mycket tillsammans. Låt det inte vara för sent.
Kommentarer
Postat av: F
Wehoo! Pojkband!
Postat av: hanna-lovis
Jajjemen. Funkar alltid. Hähä.
Trackback
