vittra

Nu är köket röjt efter gårdagens bakning. Lilla Os klass hade brödförsäljning idag, och jag bakade lite för sent för att orka städa upp efter mig. Alla påsar skulle ju dessutom märkas upp med innehållsförteckning, bakdatum och pris, så det tog lite extra av min tid. Tyckte jag.

Nu är sängen renbäddad.

Nu har jag och Lilla O pluggat klart inför morgondagens prov i historia. Historia är ämnet. Medeltiden. Spännande.

Nu är barnen mätta, rena och lagda. Nu är disken diskad.

Nu har jag också duschat.

Nu har jag lite tid kvar, för El Hombre dömer en match.

Så nu tar jag mig tid. Ska skriva lite, och skicka vidare till Älskade Vännen.

Jag läste mitt inlägg från nyår, och jag konstaterar fånleende att jag är på väg dit jag önskat och hoppats. Snart har vi -äntligen- en gemensam bostad i stället för två att hatta emellan. Det har varit ett jäkla pusslande. En lägenhet där vi är när jag har mina barn. En lägenhet där vi är när El Hombre har sina barn. Oftast har jag varit hos mig när han rest i jobbet, men ibland, som när det snöat eller regnat i massor, har jag valt att gå hem till hans tomma lägenhet ändå, eftersom den ligger närmare jobbet. Och så har vi det där med var vi ska vara när han är hemma och vi inte har några barn hos oss över huvud taget.

Hos dig eller mig?

ÄNTLIGEN kommer det bara att finnas ett ställe att kalla hemma, och jag är övertygad om att just det blir enklare för ungarna också. De har ju redan två boenden var, ändå. De stackars splittrade små älsklingarna. Jag hoppas, hoppas, hoppas, att vi i och med flytten kan finnas där för dem alla på ett ännu tydligare sätt än tidigare. Jag vill att de ska känna att vi är en familj, även om vi inte är den där ultimata kärnfamiljen.

Det är så mycket som har fallit på plats den senaste tiden. Saker som jag liksom har gått och väntat in. Som jag har tvingat mig själv att vänta in, innan jag kunde vara med och fatta det här beslutet. Du har vetat om det, älskling, och jag hoppas och tror att du litar på mig när jag säger att jag vet vad jag gör. Jag har önskat det här sedan vi började träffas. Det vet du också.

BRUKAR DU..

Titta på dig själv i spegeln: Ja, när jag måste.
Gnälla: Ja... Men sen går det över.
Skrika: Det händer, men sällan.
Sova: Den sista veckan har varit min bästa sovvecka på åratal, känns det som. Annars: nja.
Drömma mardrömmar: Faktiskt i natt, men annars inte särskilt ofta nu längre.
Klä dig i svart: Jag har en del svart, men jag använder nog inte det oftare än andra färger.
Hata folk: Nej, verkligen inte. Ingen människa har alltigenom dåliga sidor.
Lita på folk: Ja, men inte lika naivt som förr.

HAR DU..

För många vänner: Näe?
Tvångstankar: Ja. :-)
Någon annan psykisk sjukdom: Haha, det hoppas jag inte.
Färgat håret: Ja.
Brutit några ben: Nej.
Några piercings: Ja. I öronen.
Egen dator: Ja. Thank God.
Gjort bort dig rejält: Ja.
Bra självförtroende: Det går i perioder.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Ja.
Varit kär: Ja.
Blivit kär i någon på nätet: Jnaejä... Hahaha. Jo. Fast jag kände honom ju redan! Hihi.
Dumpat någon: Ja.
Blivit dumpad: Ja.

ÄR DU..

Förstående: Ja. Lite för förstående. Fast självklart beror det på vad jag förväntas visa förståelse för.
Öppensinnad: Jodå.
Arrogant: Det beror på vad det gäller.
Osäker: Det händer.
Intressant: Jorusörrösattdä!
Hungrig: Oftast.
Smart: Jag vill nog påstå att jag är ganska smart. Däremot är jag inte särskilt allmänbildad.
Barnslig: Rätt så.
Liten: Längre än man tror!
Lätt: Fråga den som lyfter mig.
Rolig: Ja. Haha.
Pratglad: Ja. Stackars min omgivning ibland.
Hälsosam: Jag varken sportar eller knarkar.
Blyg: Jag kan vara det, faktiskt.
Lätt uttråkad: Just nu, ja.
Arg: Ibland. Oftast av en orsak
Ledsen: Se ovan.
Glad: Oftast.
Pålitlig: Ja. Det är jag.
Laglig: Jo.
Filosofisk: Heh.
Svår: Ja, jag börjar tro det.
Positiv: Det går helt klart i perioder. Jag är oftast det till en början, men blir jag motarbetad så kan jag bli förvandlad till en pessimist på två röda.
Originell: Inte ett dugg.
Bra på att ge komplimanger: Skulle kunna bli bättre, men till mitt försvar vräker jag inte ur mig ofördelaktigheter heller.
Bra på att få komplimanger: Inte alls lika bra som på att ge.

I eftermiddag har solen strålat het och vacker, men jag har bara känt mig varm och ensam och har känt en nästan outhärdlig längtan. Vad det är konstigt att man ibland knappt står ut med att vara för sig själv, när man ibland tycker att just det är så vansinnigt skönt. Det är väl kanske tur att man kan ändra sig.

Som så ofta är det många mil emellan oss, älsklng, men i morgon kommer du hem till mig igen. Och snart kommer du hem på riktigt. Det är dags för nästa steg.

    Härom dagen hade jag stämt träff på ett café med två gamla kompisar. Två "kompisar från förr". Har inte pratat med någon av dem på många år, så nu försökte vi ta igen allt på tre timmar.

    Den ena av dem berättade en jättesöt historia om hur det gick till då hon och mannen hon lever ihop med träffades, och hur det kom sig att det blev de två. Hon förklarade leende hur hans son varit en mycket viktig spelpjäs så där i början då man är i det där stadiet att man bara kastar blickar men kanske inte riktigt vågar tro på att även den andre är intresserad. Idag lever de som sagt ihop, och har en liten dotter tillsammans.

    Då hon var färdig med sin historia berättade hon att han är 16 år äldre än hon. Jag bara ler åt den typen av information. Jag tycker att det på något sätt är extra skönt att höra. Men jag är ganska säker på att hon inte alltid får den reaktionen från sina medmänniskor.

    Det verkar nämligen finnas någon slags magisk gräns vid 10 års åldersskillnad. Är det för att det är tvåsiffrigt som gränsen tycks gå just där? Sju, åtta, och t.o.m. nio år kan folk tveksamt acceptera, men är det tio eller fler finns det alltid någon i bekantskapskretsen som reagerar lite starkare än att bara rynka på ögonbrynen.

    Jag vet vad jag talar om. Jag känner några personer i den här situationen, jag är bekant med ytterligare några, känner till ännu flera och jag tillhör själv den kategorin. Det pratas. Det kommenteras. Man har åsikter.
 
    Somliga tycks tro att det måste finnas någon bakomliggande orsak, och bakom-ryggen-kommentarer som "sjukt" och "fel" förekommer faktiskt. Är det dessutom mannen som är äldre är det enligt dessa personer antingen han som är gubbsjuk eller hon som är blåst eftersom hon inte begriper att han bara har henne som leksak. Mer välvilliga personer ställer gärna frågan om man har tänkt på hur det blir den dan man kanske vill ha gemensamma barn, eller hur det blir då den ene gått i pension och den andre har många år kvar. Såklart man har. Jag skulle nog vilja på stå att den "här typen av" par stöter och blöter dessa frågor mer än andra.

    Jag förstår faktiskt inte riktigt vari problemet ligger. Det handlar ju varken om barnarov eller om övertalning från det ena eller andra hållet, utan om två vuxna människor som fallit för varandra. Finns det då någonsom besitter makten att bestämma att dessa två människor inte har samma rätt till sina känslor som andra? Vad är det i så fall som säger att de här båda personernas erfarenheter, oerfarenheter, intressen och bakgrund inte kan binda dem samman bara för att de inte råkar vara födda i samma decennium?

    Tänk efter, och kommentera gärna.

    Den här låten är främst till L, El Hombre, Älskade Vännen och Friden. Det är något speciellt med "äldre män". ;-)

               

    Tankarna försvinner inte. Tankarna på den unga kille som på grund av en trafikolycka utanför vår stad härom dagen inte längre finns här. Jag kände honom inte. Kan inte se honom framför mig. Men genom musiken har jag haft en hel del med hans far och syster att göra, och i och med det så blir det så extra påtagligt. Varför är det så? Att gråten står mig i halsen för att jag nästan kände delar av hans familj? Jag skulle självfallet ha tyckt att det hela var vansinnigt sorgligt ändå, men nu... Att förlora ett syskon. En son. Nej, jag orkar inte skriva mer nu.





 

    Det finns en sak som fascinerat mig en längre tid: Människans förmåga att glädjas åt det lilla är emellanåt det samma som människans oförmåga att ta till sig av det stora. Samtidigt som det är fantastiskt glädjande att se hur ett trettio-tal arbetande tanter lyser upp av att det för ovanlighetens skull serveras en bulle till kaffet (eller som igår: skumtomtar) så tycker i alla fall jag att det nästan är lite skrämmande hur de stora problemen i samma ögonblick liksom tycks glömmas bort. Man diskuterar lågkonjunktur och arbetsbrist i en minut, och sen diskuterar man kaffebröd och plastgranar i tio.
   
    Äh. Jag är nog bara extra besvärlig just nu. Själv diskuterade jag ju marknadsnougat.

    Så härligt vi hade det, El Hombre, jag och alla fyra ungarna. Vi gjorde det enkelt för oss: skippade förrätten, fixade lax med pressad potatis, sparris, grönsallad och kall sås, och till efterrätt blev det päron i ugn med after eight och vaniljglass. Det pussades i köket, spelades spel av olika slag och eftersom alla barnen var vakna vid tolvslaget gick vi för att se fyrverkerierna. För ett par år sedan grät Liten hysteriskt av fyrverkerier, men i år var paniken utbytt mot hjärtliga skratt. Och Sessan, liksom jag, började nästan gråta för att det var så vackert och stämningsfullt med alla sprakande färger och känslan av att en hel liten stad som samlats för att gemensamt fira det nya året.

    Jag undrar hur det blir. Vad som händer detta nya år. Jag har många önskningar och förhoppningar, men farhågorna finns där också, som för många andra. Så klart kan man inte veta, men självklart kan man också påverka. Jag lovar att försöka göra vad jag kan. Men när jag inte orkar, när tro och styrka tryter; får jag hjälp då?

    Skrockfullt sägs det att det är tolvslaget på nyårsnatten som avgör hur en persons nya år kommer att te sig. Tolvslaget blev som jag önskat, med ungar som trivdes och hade det bra, med trevliga människors vänliga ord och blickar, och med kärleksfulla, beskyddande armar om mig. Vad hindrar då hela året, och hela framtiden att bli som jag önskar? Ingenting.

          

    Nedanstående lilla saga nedtecknades en torsdagkväll för en vecka sedan. Humöret var i bott, och det som skrevs var nog varken vidsynt, öppensinnat, analyserande, blablabla... Inte moget heller för den delen. Därför tänkte jag först inte lägga in den. Sen kom jag ihåg att jag, då jag nästan släckte bloggen men ångrade mig, lovade mig själv att inte undvika att lägga in sånt som jag i själva verket vill ha med. Jag har strukit för mycket av andra ämnen i alla fall. Nå, sagan kommer här. I alla fall.

    Det var en gång tre barn, och de hade en pappa. Det har de flesta barn, åtminstone från början. Den här pappan var en Frånvarande Pappa. Han reste mycket i sitt arbete och var engagerad i olika föreningar. Tiden räckte inte riktigt till för familjen, och ibland ångrade han vissa val han gjort i unga år, men det var så dags då... Dock tog han sitt ansvar som familjefader genom att åtminstone ta sig tid att komma hem och drämma näven i bordet ibland, då han tyckte det behövdes. Besticken skallrade så stämningsfullt mot porslinet om söndagarna.

    Frånvarande Pappan kände att han visste hur hans tre barn fungerade, vilken typ av individer de var. Jo, för han träffade dem ju emellanåt, trots allt. Få se nu... Stora Barnet var det med läshuvudet. Mellanbarnet var det med musikörat. Och Lilla Barnet var teaterapan. Punkt slut. Några andra egenskaper fanns där väl inte utrymme för hos någon av dem? Nej, för när Frånvarande Pappan pratade, så var hans ord lag. Detta var hans uppfattning om de tre barnen, och så skulle det förbli.
   
    Frånvarande Pappan hade hört någonstans att barn inte fick skämmas bort. Och att ge beröm, uppmärksamhet och uppskattning är väl att skämma bort, eller? Därför var han alltid lika noga med att inte låta något av barnen få höra de positiva ordalag han använde om dem då de inte var i närheten.

    Stora Barnet blev tvungen att ta sabbatsledigt från skolan, men började igen året därpå och tog upp studierna där de en gång slutade. Frånvarande Pappan skällde på Stora Barnet för att Stora Barnet varit så oansvarigt och ställt till det för sig och sin omgivning. Till Mellanbarnet sa han: "Stora Barnet är så duktigt och målmedvetet, som väljer att fullfölja sina studier trots att detta kom emellan. Det skulle du aldrig klara."

    Mellanbarnet brukade ha lite sångframträdanden. Frånvarande Pappan brukade faktiskt  vara Närvarande Pappan då. För se: var det något han förstod sig på, så var det sång och musik. Han skröt gärna för sina andra barn om Mellanbarnets musikaliska ådra. Mellanbarnet självt upplyste han gärna om vilka fel som begåtts och vad som kunnat göras bättre.
Men Stora Barnet, å sin sida,  vågade aldrig berätta för Frånvarande Pappan om sitt eget medlemskap i en kör; han hade ju så tydligt sagt att det bara var Mellanbarnet som kunde sjunga.

    Lilla Barnet kom in på en skola. Över tusen personer sökte varje år, men bara tio kom in. I stället för att gratulera sa Frånvarande Pappan: "Tusen av 9 miljoner... Det är inte mycket." Fast en gång, då Mellanbarnet haft ett av sina sångframträdanden, uplyste Frånvarande Pappan en annan närstående om att "jag är stolt över alla mina barn, men mest av allt är jag stolt över Lilla Barnet."

    Frånvarande Pappan förstod inte att han begick tre fel i en mening. För det första var det ju Mellanbarnet han kommit för att se, och det var det barnet som behövde hans lovord mest just då. För det andra ska man väl vara lika stolt över alla sina barn, oavsett bedrift. Och för det tredje fanns inte Minsta Barnet där för att höra honom.

    Det var mycket som Frånvarande Pappan inte förstod. Han trodde säkert att han gjorde rätt i sitt föräldraskap då han agerade en auktoritet som ville inge respekt, men det enda han lyckades med var att skapa olika former av osäkerhet och dålig självkänsla hos sina barn. Både då det gällde det de förväntades vara bra på, det de förväntades att inte vara bra på, och flera andra saker.

    Men eftersom de tre barnen innerst inne insåg att Frånvarande Pappan inte begrep bättre, så var han förlåten.    

    Förlåten.

    ...och det var inte lätt, ska jag säga. ÅTTA punkter på varje fråga! Så i stället för att utmana några särskilda, väljer jag att utmana dem som spontant känner sig manade att svara på dessa frågor. Ni kan ju maila mig era svar, om ni inte vill lägga ut dem på era eventuella bloggar.

8 favoritprogram (Här fick jag tänka till. Planerar sällan mitt TV-tittande. Det är bara de tre förstnämnda som jag försöker pricka in, och punkt 3 infaller ju bara en gång om året, så just det programmet brukar jag iaf lyckas få se.)

1. Heroes
2. Vad blir det för mat
3. Karl-Bertil Jonssons julafton
4. IDOL-finalen
5. 2 1/2 men
6. CSI NY
7. Miami INK
8. Äntligen Hemma

8 saker jag gjorde igår

1. Jobbade
2. Var sotis på Friden för att hon hade lektion för Gösta Ekman och att jag inte var där :-).
3. Provade ut scenkläder till på torsdag
4. Letade efter ett lucialinne till måndag. (Hittade det idag).
5. Pratade med min älskade El Hombre som är alldeles för långt borta just nu.
6. Skrev lite bok
7. Pratade med Mamsen och sen med El Hombre igen.
8. Somnade på soffan mitt i ett Heroes-avsnitt! Jag som inte brukar kunna somna så! Då är jag j-igt trött.

8 saker jag ser fram emot

1. Skinkmackan och théet som väntar på mig på rumsbordet.
2. Morgondagens sjung
3. Den lilla hemlisen på jobbet på fredag
4. Litens lussetåg på fredag eftermiddag (om nu Liten tillfrisknat tills dess).
5. Att jag ska leka med Sandersson för första gången på länge på fredag kväll.
6. Att få hit ungarna på måndag igen. Det är så tomt och jag får ingenting gjort när jag bara längtar.
7. Årets sista arbetsdag nästa fredag, som dessutom avslutas med smarrigt julbord. På Klockarbacken, se nedan.
8. Julafton hos mamsen och juldagen hos svärmor (vivan). Familjen och god mat. Det bästa.

8 favoritrestauranger (Jättesvårt. Är ytterst sällan ute och äter, och har svårt att benämna restaurangerna som favoriter. Jag listar några som gjort större intryck på mig än normalt i stället.)

1. Hermans, Stockholm. På Hermans sitter små trevliga handskrivna lappar här och var. "Krama varandra", o.dyl. Och om man vill bli medlem är årsavgiften 100kr - som går oavkortat till Djurens Rätt -  och då får man gratis buffé på sin födelsedag :-)
2. Spången, Ljungbyhed, en bit från Helsingborg. Jag tror jag räknade till 16 olika sorters sillinläggningar.
3. Långholmen, Stockholm. Bara att sitta och äta i källaren på ett gammalt fängelse är en del av upplevelsen. Men maten är god också.
4. Sist (ja, jag orkade inte komma på 8) skriver jag Klockarbacken här hemma. Trevligt folk, och de har ett fantastiskt gott julbord.


8 saker på min önskelista

1. Att man kan komma på ett bra sätt att flytta min lägenhet och samtidigt ge den ett par extra rum. Alternativt...
2. ...att jag hittar ett hus som inte ger mig högre månadskostnader än jag har idag. Alternativt...
3. ...att bostadskön börjar röra sig lite, så jag får min 4a någon gång. Jag älskar min lägenhet, men den räcker inte till, och den är lite tokigt placerad.
4. Att under 2009 komma någonvart med sång och/eller skrivande. Tänk att kanske en dag kunna tjäna pengar på sin hobby.
5. Kärlek
6. Vänskap
7. Energi
8. Att mina nära och kära skall få vara friska och få ett bra nytt 2009. (kopierade Vivans svar).

    Vi har just skrivit under ett kontrakt, och vill gärna uppmuntra er att göra det samma. Klicka på länken, och ta ställning själva efter att ni har läst innebörden.

                   http://kampanj.iogt.se/sv/Start---Vit-jul/kontrakt/


    Vit jul på er, allihop, från mig och El Hombre.
   

    Jag fick en filmlänk skickad till mig. Några av mina gamla skolkompisar har använt 4 timmar av en höstdag till att spela in en egen video till Guardian Angel, och de ville visa sitt verk. Meddelandet var rätt blygsamt skrivet, men jag tror nog att de -med all rätt- är stolta över sin skapelse; somliga scener är riktigt, riktigt snygga. Och eftersom jag i min tur är stolt över dessa killar, så jag drar mitt strå till stacken och länkar till deras video.