vittra

Jag läste mitt inlägg från nyår, och jag konstaterar fånleende att jag är på väg dit jag önskat och hoppats. Snart har vi -äntligen- en gemensam bostad i stället för två att hatta emellan. Det har varit ett jäkla pusslande. En lägenhet där vi är när jag har mina barn. En lägenhet där vi är när El Hombre har sina barn. Oftast har jag varit hos mig när han rest i jobbet, men ibland, som när det snöat eller regnat i massor, har jag valt att gå hem till hans tomma lägenhet ändå, eftersom den ligger närmare jobbet. Och så har vi det där med var vi ska vara när han är hemma och vi inte har några barn hos oss över huvud taget.

Hos dig eller mig?

ÄNTLIGEN kommer det bara att finnas ett ställe att kalla hemma, och jag är övertygad om att just det blir enklare för ungarna också. De har ju redan två boenden var, ändå. De stackars splittrade små älsklingarna. Jag hoppas, hoppas, hoppas, att vi i och med flytten kan finnas där för dem alla på ett ännu tydligare sätt än tidigare. Jag vill att de ska känna att vi är en familj, även om vi inte är den där ultimata kärnfamiljen.

Det är så mycket som har fallit på plats den senaste tiden. Saker som jag liksom har gått och väntat in. Som jag har tvingat mig själv att vänta in, innan jag kunde vara med och fatta det här beslutet. Du har vetat om det, älskling, och jag hoppas och tror att du litar på mig när jag säger att jag vet vad jag gör. Jag har önskat det här sedan vi började träffas. Det vet du också.