Om en för liten bikini
Jag står i badrummet hållandes ett badlakan framför kroppen. Allt är klart. Du har just hällt kaffet i thermosen. Boll och korsordstidning ligger i väskan tillsammans med handdukar och ombyteskläder. Ling och P kommer om några minuter och hämtar upp oss. Men nu har jag nästan ångrat mig. Ställer mig och balanserar med en fot på toalocket och en på badkarskanten för att i spegeln kunna undersöka om det är så hemskt som det verkar vara, uppifrån sett. Och det är det. Hoppar genast ner och hinner lagom slita åt mig badlakanet igen då du öppnar dörren och undrar vad jag gör. Jag förklarar att jag hade rätt: bikinin är för liten. Den sitter inte alls som den gjorde i fjol. Ironiskt nog är det bara kuporna som passar.
Du får mig att lägga ifrån mig badlakanet så du får se. Jag tvekar först, men du ber mig lägga av; du har ju sett mig utan kläder tusentals gånger. Gråtfärdig vänder jag huvudet åt sidan och sluter ögonen. Önskar att du kunde förstå att det inte är samma sak. Nu ska vi till en badplats där vem som helst ges tid och möjlighet till föraktfulla blickar och beska kommentarer. Det vill jag inte vara med om.
"Titta på dig. Du är ju jättefin. Bikinin sitter bra, och du är fortfarande smal."
"Men..." Jag blir nästan arg mitt i det gråtfärdiga. Ser du inte? Jag griper tag i det där avskyvärda som jag tycker har börjat hänga över troslinningen. Man ska inte kunna gripa tag i det! Det är det som är felet!
"Lyssna på mig nu. Du är fin. Du har fött två barn. Det ska synas."
"Fast jag såg inte ut så här i fjol. När jag köpte bikinin. Jag såg inte ens ut så här i vintras." Jag vet vad det beror på. Den nya spiralen. Viktökning och vätskeansamling fanns med på listan över mycket vanliga biverkningar. Inte mycket jag kan göra åt saken alltså. Kul.
"Sluta nu. Jag bryr mig inte. Det borde inte du heller göra."
Och du klappar dig själv på magen och skrattar lite. Jag rycker på axlarna och säger att det där spelar väl ingen roll; du är ju man!
Och genast hör jag hur befängt det hela låter. Ska jag förstöra vår dag med sol och bad, bara för att jag är en vuxen kvinna som på ett tonårsaktigt vis har tagit åt mig av ett urkorkat ideal som varken du eller jag har skapat? Nä'ä. Det ska jag verkligen inte. Handsken är kastad. Eller åtminstone det skylande badlakanet.
Du får mig att lägga ifrån mig badlakanet så du får se. Jag tvekar först, men du ber mig lägga av; du har ju sett mig utan kläder tusentals gånger. Gråtfärdig vänder jag huvudet åt sidan och sluter ögonen. Önskar att du kunde förstå att det inte är samma sak. Nu ska vi till en badplats där vem som helst ges tid och möjlighet till föraktfulla blickar och beska kommentarer. Det vill jag inte vara med om.
"Titta på dig. Du är ju jättefin. Bikinin sitter bra, och du är fortfarande smal."
"Men..." Jag blir nästan arg mitt i det gråtfärdiga. Ser du inte? Jag griper tag i det där avskyvärda som jag tycker har börjat hänga över troslinningen. Man ska inte kunna gripa tag i det! Det är det som är felet!
"Lyssna på mig nu. Du är fin. Du har fött två barn. Det ska synas."
"Fast jag såg inte ut så här i fjol. När jag köpte bikinin. Jag såg inte ens ut så här i vintras." Jag vet vad det beror på. Den nya spiralen. Viktökning och vätskeansamling fanns med på listan över mycket vanliga biverkningar. Inte mycket jag kan göra åt saken alltså. Kul.
"Sluta nu. Jag bryr mig inte. Det borde inte du heller göra."
Och du klappar dig själv på magen och skrattar lite. Jag rycker på axlarna och säger att det där spelar väl ingen roll; du är ju man!
Och genast hör jag hur befängt det hela låter. Ska jag förstöra vår dag med sol och bad, bara för att jag är en vuxen kvinna som på ett tonårsaktigt vis har tagit åt mig av ett urkorkat ideal som varken du eller jag har skapat? Nä'ä. Det ska jag verkligen inte. Handsken är kastad. Eller åtminstone det skylande badlakanet.
Kommentarer
Trackback
