En liten saga
Nedanstående lilla saga nedtecknades en torsdagkväll för en vecka sedan. Humöret var i bott, och det som skrevs var nog varken vidsynt, öppensinnat, analyserande, blablabla... Inte moget heller för den delen. Därför tänkte jag först inte lägga in den. Sen kom jag ihåg att jag, då jag nästan släckte bloggen men ångrade mig, lovade mig själv att inte undvika att lägga in sånt som jag i själva verket vill ha med. Jag har strukit för mycket av andra ämnen i alla fall. Nå, sagan kommer här. I alla fall.
Det var en gång tre barn, och de hade en pappa. Det har de flesta barn, åtminstone från början. Den här pappan var en Frånvarande Pappa. Han reste mycket i sitt arbete och var engagerad i olika föreningar. Tiden räckte inte riktigt till för familjen, och ibland ångrade han vissa val han gjort i unga år, men det var så dags då... Dock tog han sitt ansvar som familjefader genom att åtminstone ta sig tid att komma hem och drämma näven i bordet ibland, då han tyckte det behövdes. Besticken skallrade så stämningsfullt mot porslinet om söndagarna.
Frånvarande Pappan kände att han visste hur hans tre barn fungerade, vilken typ av individer de var. Jo, för han träffade dem ju emellanåt, trots allt. Få se nu... Stora Barnet var det med läshuvudet. Mellanbarnet var det med musikörat. Och Lilla Barnet var teaterapan. Punkt slut. Några andra egenskaper fanns där väl inte utrymme för hos någon av dem? Nej, för när Frånvarande Pappan pratade, så var hans ord lag. Detta var hans uppfattning om de tre barnen, och så skulle det förbli.
Frånvarande Pappan hade hört någonstans att barn inte fick skämmas bort. Och att ge beröm, uppmärksamhet och uppskattning är väl att skämma bort, eller? Därför var han alltid lika noga med att inte låta något av barnen få höra de positiva ordalag han använde om dem då de inte var i närheten.
Stora Barnet blev tvungen att ta sabbatsledigt från skolan, men började igen året därpå och tog upp studierna där de en gång slutade. Frånvarande Pappan skällde på Stora Barnet för att Stora Barnet varit så oansvarigt och ställt till det för sig och sin omgivning. Till Mellanbarnet sa han: "Stora Barnet är så duktigt och målmedvetet, som väljer att fullfölja sina studier trots att detta kom emellan. Det skulle du aldrig klara."
Mellanbarnet brukade ha lite sångframträdanden. Frånvarande Pappan brukade faktiskt vara Närvarande Pappan då. För se: var det något han förstod sig på, så var det sång och musik. Han skröt gärna för sina andra barn om Mellanbarnets musikaliska ådra. Mellanbarnet självt upplyste han gärna om vilka fel som begåtts och vad som kunnat göras bättre.
Men Stora Barnet, å sin sida, vågade aldrig berätta för Frånvarande Pappan om sitt eget medlemskap i en kör; han hade ju så tydligt sagt att det bara var Mellanbarnet som kunde sjunga.
Lilla Barnet kom in på en skola. Över tusen personer sökte varje år, men bara tio kom in. I stället för att gratulera sa Frånvarande Pappan: "Tusen av 9 miljoner... Det är inte mycket." Fast en gång, då Mellanbarnet haft ett av sina sångframträdanden, uplyste Frånvarande Pappan en annan närstående om att "jag är stolt över alla mina barn, men mest av allt är jag stolt över Lilla Barnet."
Frånvarande Pappan förstod inte att han begick tre fel i en mening. För det första var det ju Mellanbarnet han kommit för att se, och det var det barnet som behövde hans lovord mest just då. För det andra ska man väl vara lika stolt över alla sina barn, oavsett bedrift. Och för det tredje fanns inte Minsta Barnet där för att höra honom.
Det var mycket som Frånvarande Pappan inte förstod. Han trodde säkert att han gjorde rätt i sitt föräldraskap då han agerade en auktoritet som ville inge respekt, men det enda han lyckades med var att skapa olika former av osäkerhet och dålig självkänsla hos sina barn. Både då det gällde det de förväntades vara bra på, det de förväntades att inte vara bra på, och flera andra saker.
Men eftersom de tre barnen innerst inne insåg att Frånvarande Pappan inte begrep bättre, så var han förlåten.
Förlåten.
Det var en gång tre barn, och de hade en pappa. Det har de flesta barn, åtminstone från början. Den här pappan var en Frånvarande Pappa. Han reste mycket i sitt arbete och var engagerad i olika föreningar. Tiden räckte inte riktigt till för familjen, och ibland ångrade han vissa val han gjort i unga år, men det var så dags då... Dock tog han sitt ansvar som familjefader genom att åtminstone ta sig tid att komma hem och drämma näven i bordet ibland, då han tyckte det behövdes. Besticken skallrade så stämningsfullt mot porslinet om söndagarna.
Frånvarande Pappan kände att han visste hur hans tre barn fungerade, vilken typ av individer de var. Jo, för han träffade dem ju emellanåt, trots allt. Få se nu... Stora Barnet var det med läshuvudet. Mellanbarnet var det med musikörat. Och Lilla Barnet var teaterapan. Punkt slut. Några andra egenskaper fanns där väl inte utrymme för hos någon av dem? Nej, för när Frånvarande Pappan pratade, så var hans ord lag. Detta var hans uppfattning om de tre barnen, och så skulle det förbli.
Frånvarande Pappan hade hört någonstans att barn inte fick skämmas bort. Och att ge beröm, uppmärksamhet och uppskattning är väl att skämma bort, eller? Därför var han alltid lika noga med att inte låta något av barnen få höra de positiva ordalag han använde om dem då de inte var i närheten.
Stora Barnet blev tvungen att ta sabbatsledigt från skolan, men började igen året därpå och tog upp studierna där de en gång slutade. Frånvarande Pappan skällde på Stora Barnet för att Stora Barnet varit så oansvarigt och ställt till det för sig och sin omgivning. Till Mellanbarnet sa han: "Stora Barnet är så duktigt och målmedvetet, som väljer att fullfölja sina studier trots att detta kom emellan. Det skulle du aldrig klara."
Mellanbarnet brukade ha lite sångframträdanden. Frånvarande Pappan brukade faktiskt vara Närvarande Pappan då. För se: var det något han förstod sig på, så var det sång och musik. Han skröt gärna för sina andra barn om Mellanbarnets musikaliska ådra. Mellanbarnet självt upplyste han gärna om vilka fel som begåtts och vad som kunnat göras bättre.
Men Stora Barnet, å sin sida, vågade aldrig berätta för Frånvarande Pappan om sitt eget medlemskap i en kör; han hade ju så tydligt sagt att det bara var Mellanbarnet som kunde sjunga.
Lilla Barnet kom in på en skola. Över tusen personer sökte varje år, men bara tio kom in. I stället för att gratulera sa Frånvarande Pappan: "Tusen av 9 miljoner... Det är inte mycket." Fast en gång, då Mellanbarnet haft ett av sina sångframträdanden, uplyste Frånvarande Pappan en annan närstående om att "jag är stolt över alla mina barn, men mest av allt är jag stolt över Lilla Barnet."
Frånvarande Pappan förstod inte att han begick tre fel i en mening. För det första var det ju Mellanbarnet han kommit för att se, och det var det barnet som behövde hans lovord mest just då. För det andra ska man väl vara lika stolt över alla sina barn, oavsett bedrift. Och för det tredje fanns inte Minsta Barnet där för att höra honom.
Det var mycket som Frånvarande Pappan inte förstod. Han trodde säkert att han gjorde rätt i sitt föräldraskap då han agerade en auktoritet som ville inge respekt, men det enda han lyckades med var att skapa olika former av osäkerhet och dålig självkänsla hos sina barn. Både då det gällde det de förväntades vara bra på, det de förväntades att inte vara bra på, och flera andra saker.
Men eftersom de tre barnen innerst inne insåg att Frånvarande Pappan inte begrep bättre, så var han förlåten.
Förlåten.
Kommentarer
Postat av: F
Det vettefan.
Trackback
