vittra

    Ibland är jag som Lisabet, Madickens syster. Ibland tror jag t.o.m. att jag _är_ Lisabet. Det kan vara för det här med att hon kallar borgmästarinnan för Fisrumpa. Det gillar jag. Det kan också vara pga min förkärlek för ord. Lisabet säger "Pisspotta är ett bra ord". Idag säger jag "Myrra är ett bra ord". Ett bra ord för ändamålet.

• Myrra är en av gåvorna som fördes till Jesus då han låg nyfödd i ett stall. Det är sakralt och bra.
• Myrra är hämtat från växtriket, vilket ger ett naturnära och lite folkligt intryck, det sakrala till trots.
• Myrra sprider väldoft, och det grekiska ordet för myrra är t.o.m. synonymt med parfym. Positivt.
• Myrra är ett ord som funkade för hundratals år sen, och ett ord som funkar idag.
• Ordet Myrra är kort, enkelt att uttala och stava, och som namn betraktat låter det lite kvinnligt, pga sin a-ändelse.
• Utöver detta är Myrra ett ord som ligger skönt i munnen och låter snyggt.

    Myrra är ett bra ord. Så får det bli.

   Fredag och lördag förra veckan spenderade jag 15 mil härifrån. Yttra kom och mötte på stationen, och sen åkte vi till Birk och D för att beskåda nytillskottet. Det var så häftigt att äntligen få träffa dem som en hel familj. Underbart söt liten unge. Sex veckor gammal och med alldeles runda ögon. Myyysigt. Och till kaffet kom de oundvikliga förlossningshistorierna. Charmigast var nog den om Birks kompis som sugit i sig en massa lustgas och av sin orolige och hjälpsamme make fick frågan om han kunde ge henne något. "Lite vatten, kanske?". Vatten dög inte. "Brieost!" passade visst bättre till lustgasen. Gulligt, tycker jag.

    Efter ett par timmar sa vi hejdå och åkte hem till Yttras riktigt hemtrevliga etta. Myskväll med gorgonzolapizza och video. Och prata, prata, prata till sena natten, precis som det ska vara. Jag saknar det redan, och hoppas på en ny träff snart.

    Enda smolket i bägaren var de 4 nattliga telefonsamtal som jag missat eftersom jag stängt av ljudet. Smolket var inte att jag missat dem. Smolket var att de över huvud taget kom till min telefon. Personer som inte varit aktuella i min tillvaro på läääänge ska inte tro att jag blir glad och tacksam över den typen av överraskningar. Nej, tack. Inget besvär i framtiden för min skull. Jag är upptagen med att vara lycklig.
   

    Härom dagen blev jag jämförd med en offentlig person. Hon är visserligen väldigt söt, men det var inte det som var motiveringen. Motiveringen löd "hon är också grabbig".

    Är jag grabbig?! Det visste jag inte, och jag vill så gärna veta vilka åtgärder jag ska vidta för att råda bot på det. Den stackars personen som uttryckte denna jämförelse får förlåta; du visste naturligtvis inte att dina ord skulle fastna så som de gjorde. Och jag är inte sur. Men grejen är att känner att jag nog inte vill vara grabbig. Grejen är också att jag trodde jag var feminin och kvinnlig, för det är vad man sagt mig (folk - jadå, plural - har t.o.m. kallat mig "en oerhört attraktiv kvinna" gubevars, och då känns "grabbig" som den totala motsatsen).

    Om nu inte "oerhört attraktiv", så är i alla fall feminin också vad jag känner mig. Låt gå för att jag inte kan sy. Låt gå för att jag inte är rosa och volangig eller skapt efter timglasmodellen. Låt gå för att jag aldrig älskat hästar eller lekt med dockor. Men resten? Vafalls? Vad menas? Grabbig? Fi donc.

FAVORIT..

Färg: Röd.
Plats: Cornelis Vreeswijks park, i Stockholm. Det är något speciellt med Prinskullen här hemma också.
Fordon: Tåg.
Film: Jag måste nog säga ”My Fair Lady”. Kan inte låta bli.
Djur: Uh. Måste jag välja? Såna där lockiga, beiga kor är bra söta.
Affär: Ikea.
Serie: Heroes. Fast den börjar också bli rörig.
Café: Det får bli Tutingen här hemma. Gillar Vetekatten, men det är sån kö.
Skor: Allt med klack.

NÄR..

Åt du senast: Alldeles nyss. Två gråpäron.
Läste du en bok senast: För ett par timmar sen. ”Gittan och fårskallarna".
Var du på konsert senast: I april. Manskörens jubelkonsert. Hundragubbes… förlåt, Hundraårsjubileum.
Köpte du något senast: Om inte mat räknas, så i lördags. Hårprodukter.
Svor du senast: Igår, tror jag.
Sjöng du senast: Direkt efter avslutad Gittanbok. ”Sov lilla Totte”.
Klagade du senast: Hos mamma om Guben i eftermiddags. Oundvikligt.

VEM..

Saknar du: Friden, Unnu m. fam, Älskade Vännen… Åh, det är många.
Gjorde dig riktigt glad senast: Riktigt glad är det många som gjort mig på sistone. Men riktigt _riktigt_ glad? El Hombre. Och Ling. Gråtglad.
Fick du sms från senast: El Hombre. Honom saknar jag också, förresten, men han kommer ju snart.

HUR..

Går du: Som mina systrar... med höfterna. Vipp vipp.
Svarar du i telefonen: "Ja, det var Vittra" (vaddå var?)
Fördriver du tiden: Med något spel på nätet eller i datorn. Förut Sims2. Just nu Mahjong.
Mycket pengar har du: Inte mycket.
Tjänar du pengar: Arbetar. Och sjunger en smula.
Bäddar du sängen: Snabbt.
Ofta diskar du: Jämt, tycker jag. Ändå blir det bara mer.
Ofta städar du: Se ovan.
Går det på jobbet: Bra. Sade hon halvhjärtat.
Många stör du dig på: Fem?
Ofta träffar du din familj: Alldeles för sällan!

    Jag vill inte vara den kvinnan. Den jag blev i natt då du ville förhöra dig om mina tankar kring ett specifikt ämne. Jag svarade ärligt, och du kunde inte hantera det. Att få ilska och hårda ord riktade mot sig då man känner sig liten och betydelselös redan från början hjälper inte mig. Somliga styrks säkert - jag krymper. Trots att det är ännu mer ofördelaktigt.

    Men till slut förstod du. Förstod att diskussionen inte blev lång enbart på grund av ämnet du berört, utan även på grund av reaktionen som följde på mitt svar. Det var nog bra att vi pratade om det här. Det känns faktiskt som att det är utrett, för de saker du sa mig sedan känslorna slutat vara upprörda var något av det vackraste jag hört.

    Jag är så glad för det.

    Tack för att du finns i mitt liv. Vi ses igen om några veckor. Roligt att du kan ta emot mig.

    ... och jag höll på att börja gråta. Ja, jag vet att jag är lättrörd och att det är urfånigt.
I synnerhet som sången var en låt av och med en artist som jag egentligen aldrig uppskattat. Tvärtom.

    Jag har hört texten förut. Jag har lyssnat på den, och jag har erkänt för mig själv att detta nog är det bästa han har skrivit. Men nu. Denna gång berörde den mig, och jag ska aldrig kunna höra denna sång utan att minnas hur jag kände just idag. Den här texten är kärlek. Den här texten är vi.

    Det är jobbigt ibland att sakna och längta. Jag har så många som jag längtar efter: Lilla O och Liten varannan vecka; Friden och Unnu (Friden bor tack och lov i huvudstan igen, och dit är det lättare att ta sig än Skåne); Älskade Vännen i - ja, just Skåne; och så andra vänner som under årens lopp bosatt sig miltals härifrån. Jag tänker främst på Fina, Yttra och Birk.

    Just nu har El Hombre dessutom varit bortrest i jobbet sedan onsdags morse, och det gör det hela än mer olidligt. Jag vet att jag måste vänja mig. Vetskapen om och erfarenheten av att det faktiskt är riktigt nyttigt att vara ifrån varandra gör det hela betydligt enklare. Utom ibland, då jag i stället blir i det närmaste apatisk. Som nu. Jag skulle inte alls sätta mig och skriva. Tvätt ska vikas, kylskåp ska fyllas på, möbelinköp ska planeras... Men det blir liksom inte.

    Jag tänker i stället. Tänker på oss. Tänker på framtiden. Tänker på att det är så skönt att vi på ett så självklart sätt tycks vilja samma saker. Även om den ena av oss emellanåt tenderar att rusa iväg och vilja göra allt till verklighet omedelbart och på en gång, så kan ett samtal om att skynda långsamt mot samma mål lugna ner och få oss att finnas i nuet. Ett "nu" där vi har all rätt att önska, längta och hoppas, men bara inte i 180 knyck.

    Jag tänker på i måndags. Hur du sa precis rätt saker - kanske utan att vara medveten om det, men hur du fick mig att känna ännu mer trygghet. Det du sa fick mig att förstå, att om vi hamnar i samma situation igen, fast med ett annat resultat, så finns du hos mig ändå.

    Vid min sida, oavsett utgång.

     Det är sanslöst roligt att plocka och fibbla med färger och bilder på det här sättet. Och så enkelt sen. Det trodde jag verkligen inte. Nå, nu har jag ju bara skrapat lite på ytan för vad man kan göra; ska man gå vidare är det garanterat svårare. För övrigt skulle jag aldrig ha klarat detta om jag först inte fått tips av Vivan om A:s färdigheter på  detta område. Och hade jag inte hittat länken till Laris Bloggdesign på A:s blogg, så hade jag inte tagit möjligheten att lära mig själv.

    Så, förutom Vivan, finns nu även länkar till de andra två i menyn till höger.

    Tack så mycket.

    Jag håller på och försöker designa om min blogg. Skapade en testblogg som jag grejade runt lite i . Det var hur kul som helst och gick jättebra ganska snart, men när jag nu tänkte våga mig på att ändra min riktiga blogg, så vill det sig inte riktigt. Det jag väntar på, är att grundstilmallen jag valde som underlag ska fastna. Men varenda gång jag tittar in så ser den ut som förut. Suck. Vi får väl se om det blir en personlig förändring i kväll, som jag hoppats och trott.

    Återkommer.

    Tack vare gosiga ungar och uppmuntrande telefonsamtal är jag på ett betydligt bättre humör nu än då jag skrev förra inlägget. Hade inte den minsta lust att gå tillbaka till jobbet igen över huvud taget, men skam den som ger sig. Nu har de sett ytterligare en sida av mig där borta. Kanske, på något sätt, var en fördel? Kanske började de tänka till? Jag hoppas verkligen det. Nu är det färdigtjurat. Är t.o.m en aning taggad.

    Finlandshustrun och jag har diskuterat namnförslag de senaste dagarna. Från 70-80 stycken har vi nu reducerat listan ner till dessa:

• Mynta
• Lyra
• Ariadne
• Nephilim (fast det går nog inte, men det är ett vackert ord)
• Mareld

    Vi har låtlistor också. Massor. Massor. Det är så häftigt att vi tycker så oerhört lika då det gäller musik! Även om somligt är så gott som okänt, och även om det inte förväntas av 70-talister att de ska uppskatta viss typ av musik, så gör vi det ändå. Oberoende av varandra. Att vi båda ser texterna som minst lika viktiga som melodin är också skönt. Det är sällan vi behöver jämka där.

    Det allt hänger på nu är att båda ska ha tid att ta sig tid, så att säga. Helst samtidigt. Men det är lätt för mig att säga; jag som inte är engagerad i politiken och som har varannan vecka så gott som ouppbokad. El Hombre får väl bli aningen, aningen åsidosatt, men det klarar han. Precis som jag så vill han så gärna att det ska bli något mer av det här. Vi har inga höglyftande planer. Vill bara hamna där vi var: lite bröllop, lite inbjudan till att medverka som gästartister...

    Visserligen planerar vi att sätta ihop något lite mer eget, men lugn! Vi har inte varit, och kommer aldrig att bli, några hoppjerkor som tjoar fram en klämmig dänga bara för att den är känd. Då får ni gå någon annanstans. :-D

    Everyhopa!

    Möte idag. Resulterade, har jag fått höra i efterhand, i någon slags förlaga till vad vi i styrelsen ändå hoppats åstadkomma. Jag såg eller hörde det inte själv, för jag lämnade mötet i frustration. Aldrig har jag väl gjort något liknande, och jag hoppas att jag inte kommer att göra det igen! Men ibland tar det stopp, även för någon som normalt sett verkar kunna bita ihop och diskutera sig fram till en lösning.

                                       

    Det är helt sjukt. Det vilar en förbannelse över min cykel. Det kan inte förklaras på annat sätt. Möjligen skulle det hela kunna bero på att den inhandlades på ett lågprisställe och därmed är av dålig kvalitet. Det där lågprisstället som jag ogillat från första stund - varför i hela friden gick jag då dit, min snåljåp, och köpte en hel cykel när jag haft åsikter om kvaliteten på deras tuschpennor? Förmodligen för att jag var utan pengar och ändå i akut behov av cykel, men ändå..

    Nå. Så vad har då hänt sedan jag köpte den för 15 månader sedan? Jo, förutom ett tiotal vanliga pyspunkor (som inte kunnat åtgärdas utan en specialpump) så har jag haft ett flertal vanliga punkteringar också. En gång visade det sig att slangen var för stor för däcket, och en annan gång hade slangen snott sig inuti däcket och slitits sönder. Undrar hur.

    Då en barnsadel skulle monteras på upptäckte jag att det inte gick! Barnsadelns egna hållare passade för det första inte kring pakethållaren, och även om de gjort det så hade sadeln då hamnat i en säkerligen mycket obekväm, och framför allt farlig, lutning då just min pakethållare visade sig ha en två centimeter hög uppåtsving i aktern. Jag fick hjälp att sätta fast barnsadeln med spännband i stället. (Lugn. Den sitter mycket stadigt.)

    En gång i vintras då jag var på väg hem från jobbet for min höjda sadel plötsligt ner till lägsta läget medan jag satt på den. Boiing. En decimeter ner, och så "duns". Såg säkert hemskt komiskt ut, men vad gör man inte för att roa sin omgivning? Jag ramlade märkligt nog inte, men klev så klart av ändå för att åtgärda felet. Jag trodde naturligtvis att spännena som höll sadeln på plats hade släppt, men inte då. I stället blev jag tvungen att släppa på dem för att kunna höja tillbaka sadeln igen. Mycket underligt. Har inte hänt varken förr eller senare.

    Och så nu. Detta tror jag tar priset:

    Jag hade just fått hjälp (thanx darling) att spänna kedjan och laga en punka. Då jag skulle provköra lade jag märke till att styrningen blivit ännu sämre sen sist. Jag hade känt av det även innan punkteringen, men nu var det ännu mer påtagligt. Ilsket tänkte jag att den här billiga skitcyklen alltså inte klarar av att mjukt åka nerför sänkta trottoarkanter utan att få skeva hjul; det är nämligen det mest våldsamma jag utsatt den för.

    Men jag cyklade vidare. I två dagar. Sen vågade jag inte mer. Det blev allt sämre och det kändes som att hela ekipaget skulle braka när som helst. Det visade sig att det skulle det ha gjort också. Varenda eker i bakhjulet hade nämligen snurrat upp sig och börjat släppa från navet! Om jag cyklat lite till så hade jag dragit i backen med både mig själv och Liten. Hur sjutton kan detta över huvud taget hända? Aldrig hört talas om något liknande.

   Förbannelse eller bristande kvalitet - vi lever ett spännande liv ihop, min cykel och jag.

    Jag försöker att slå bort dem. Alla "tänk om..." som far runt i mitt huvud som gör ont, ont, ont. De flesta "man kanske borde..." tar alldeles för stor plats där inne just nu också, för att det ska vara hälsosamt på sikt. Idag är jag helt själv. Det är nog välbehövligt. Jag försöker tycka att det är okej, men samtidigt känns det som att jag sviker. Jag kan inte slappna av. Jag borde kanske ha följt med igår kväll? Jag borde kanske ha passat barn idag? Jag borde kanske följa med på kalaset som börjar när som helst? Men jag mår ju inte bra! Varför ska jag få dåligt samvete för att jag behöver vara ensam då? När jag vet att jag antagligen mest kommer att vara i vägen samt kommer att må ännu sämre efteråt? Varför ifrågasätts jag då jag har stängt av mobilen, fast jag har sagt att jag behöver få sova? Var finns tilliten? Inte där jag bäst behöver den, i alla fall.

     Jag är orättvis nu. Jag inser det. Jag blandar ihop tillfällen. Det var förra gången telefonen stängdes av som jag misstroddes rejält. Men det är det jag påminns om då jag hör den där skeptiska rösten som påpekar att jag inte har svarat på tre samtal. Nej. Jag vet. Jag sa att jag hade huvudvärk och skulle försöka sova.

    Jag ska inte gnälla mer nu. Jag har fått skriva av mig lite, och saker och ting är inte så illa som man kanske skulle kunna tro. På det stora hela är ju allt så perfekt som jag bara önskat. Kanske är det därför det känns så jobbigt då petitesserna ändrar form och blir enorma? De borde inte behöva bli det.

    Jag hoppas på en fin kväll. Utan huvudvärk. Och utan storm.

    Tycker i alla fall jag. Så här kommer en. Sen ska jag koka soppa. Man skulle kunna tro att den ska göras på en spik så här i slutet på månaden, men det blir broccoli. Sen blir det gos.


Bästa promenad: Här hemma: Borgmästarholmen via Strandpromenaden.

Äter lyxmiddag på: Jag äter inte lyxmiddagar. Såvida jag inte bestämt mig för att det jag och någon speciell person i mitt liv just tillagat ska kallas för lyxmiddag.

Bästa mikromaten: Mat jag själv lagat vid ett tidigare tillfälle.

Favoritlyxartikel: Allt som har med ”fot” att göra: Fodbad. Fotsalt. Fotcreme. En närstående som kan massera fötter.

Läser just nu: Försöker komma någonvart i Browns ”Änglar och Demoner”. Bokslukaråldern tycks vara förbi.

Läser helst: Tydligen Hasse Alfredsons ”en något större bok” eftersom det är den som tenderar att ligga bredvid sängen i stället för den tidigare nämnda.

Fikar gärna på: Här hemma: Tutingen eller i mammas kök.

Senast sedda teater-/dansföreställning: Räknas musikaler? Troligen inte. Men jag säger Sound of Music ändå.

Favoritråvara: Olja.

Favoritfärg: Brun. Röd. Svart.

Favoritmärke: Baddaren. Snodde Fridens svar, för det var så jäkla rätt.

Favoritskor: Allt med klackar. Och mina bruna sandaler med glitter på.

Dricksprocent: Småslantarna som finns kvar, typ. Vidhåller till alla som opponerar sig: i Sverige är dricksen inräknad i priset. Sägs det.

Modeförebild: Wish I had one. Skulle vara enklare då.

Motionerar: Långa promenader. Skrev en sak till, men strök. Häähää.

Mest överskattade affär: Netto. Lidl. Detta har jag bestämt. Alla måste hålla med. 

Favoritprodukt på Apoteket: Vichys ansiktsvatten.

Lyssnar på: Just nu: Queen. Greatest hits. Spår 9: Crazy little thing called love. Jorå.

Senast gnolade: Gräsänklingblues. Povel Ramel.

Senast köpta skiva: Monica Zetterlunds bästa, tror jag. Gud. Det var ju evigheter sen. Typ ett år. Och låtarna är ju ännu äldre. Som vi alla vet.

Dansar helst till: Är jag på danshumör räcker det med en skön rytm.

Mitt sämsta köp någonsin: Jag höll på att skriva ”min cykel” för den har gett mig MYCKET huvudvärk. Och rumpvärk. Men jag är ändå glad att jag öht har en cykel, så jag säger ”en grillig vinröd och lila typ knyt-top”. Använde den max två gånger och kände mig lika bortkommen och inte-jag varje gång.

Senaste impulsköp: Förmodligen nåt på ica som var billigare i storpack än annars.

Användbar pryl: Pincett.

Bästa huvudbonaden: Skulle vilja hitta den.

Favoritaccessoar: Mitt halsband som jag fick av Älskade Vännen för några år sedan. Bär det så gott som alltid.

Återvinner: Ja. Vill ha kompost.

Hejar på/håller på: Vill gärna heja och hålla på alla.

Puss och hej.

    Egentligen är det pappavecka, men ikväll fick jag låna Lilla O så vi fick en chans att vara för oss själva. Det är inte så lätt att få den där speciella tiden för varandra, när yngre syskon pockar på uppmärksamhet och anpassning. Det blir oftast den äldste som får stiga en liten bit åt sidan.
   
    Lilla O fick bestämma vad vi skulle göra. Resultatet: Fixa god mat tillsammans, och köpa en rolig film att kolla på. Det blev tacos och Tillbaka till Framtiden. Det var så skönt för oss båda att för en gångs skull få titta på en hel film utan att avbrytas av att någon har slagit sig, retas eller hellre vill titta på Aristocats.
   
    Det var också skönt att ostört få prata om skolan och andra tankar och funderingar. Vi behöver det. Båda två. Jag vill inte gå miste om något.

    Det är inte alltid så lätt att hinna med; du börjar ju bli stor nu, min unge.

    Stora Lilla O.

    Jag är en person som gärna låter mig imponeras då jag träffar eller hör talas om människor som åstadkommit något. Enskilt eller i grupp. Antingen de lärt sig något, stått pall för något, visat mental eller fysisk styrka, kämpat för något... tja, anything. Men det finns en (nå, två då) personer som jag inte känner för att höra ett smack om i dessa avseenden. Jag önskar att förståelsen för det kunde finnas där utan att jag ska behöva påpeka det.

    Förmodligen är det vansinnigt barnsligt, men jag tror dessvärre inte att jag kan ändra på mig i det här fallet. Varenda gång jag hör dessa berömmande ord vill jag bara stänga igen öronen och börja skråla på en skränig låt. Och då jag möts av den här stolta, imponerade blicken som betyder "är det inte fantastiskt, så säg?" så vill jag skrika att "JAG HAR REDAN HÖRT DET, OCH JAG ÄR FAKTISKT INTE INTRESSERAD"! En extra ond och lömsk del av mig vill gärna komma med något lite dräpande. Något som förtar åtminstone udden av stordådet. Såsom: "jag har hört att det lär vara det enklaste språket av alla att lära sig, så någon större bedrift vet jag just inte om jag tycker att det är". Eller: "Hon kunde i alla fall stå på benen. Med mig var det ännu värre däran då jag var i det tillståndet. Här ska du få höra...".
   
    Fast vad hjälper det? Egentligen? Jag nöjer mig med att fortsättningsvis låtsas att jag inte hör. Fast odjuret i mig morrar och vill släppas ut.


 

                                                                                                

    Vad ska man göra då två personer som tycker om varandra inte kan komma överens? Då vänskapen/kärleken är så stark att de inte kan vara utan varandra, men båda har var sitt sätt att fungera på? Är det dödsdömt då?